Har ni någonsin kommit till den punkt i ert huvud där du är totalt missförstådd och där du frågar dig själv varför du är av den här världen? Varför finns du till? Den delen av hjärnan som längtar till något större. . .

Du kanske inte är totalt missnöjd med ditt liv, men det finns saker i det som gör det outhärdligt att stå ut. Människorna runt omkring dig kan inte fylla upp dina behov. Bara du kan. Men du vet inte hur det ska kunna gå till. Människor förstår dig inte. Hur väl du än försöker. Det är som om allt går åt samma håll och du kan inte stoppa det. Du gör om dina misstag om och om igen. Du får inget stopp på tristessen i ditt liv. Det finns inte längre något spontant. Runt omkring dig vandrar alla åt samma välplanerade håll. Alla dessa omständiga människor. Människan har glömt bort sitt eget värde och tror att för att kunna leva måste man leva ett organiserat liv, utan mening, Utan frihet. Människan måste lida. Annars mor hon inte bra.

Utan frihet tänker jag inte finnas till. Synd bara att ingen verkar förstå innebörden i det viktiga ordet.
Varför kan ingen förstå vad jag försöker säga?

Det finns bara en utväg från lidandet.
Glöm aldrig bort ditt eget värde.