Igår vcar Tove filosof.
Hennes mun gick i timtal (kändes det som), om hur vi inte bör se det vi inte har utan istället vara glada över det vi har. Om hur det vi ser är ett resultat av vad vi känner, och ganska allmänt om psykologi.

Jag babblade på om vad vi ser på insidan blir ett resultat av vad vi ser på utsidan. Eftersom all power kommer från insidan. Jag sa att i mitt universum är det fred. För att det är så jag ser på det inifrån.
Sedan bara rullade det på utav bara farten (spriten). Hur vi ska vända på antikrigs orginisationer och gå med i fredsorginisationer istället. Eftersom det sänder ut en mer positiv känsla ut i universum. För att "all this puching against, just adding to".
Det var roligt att många höll med mig. (och pallade lyssna överhuvudtaget). Jag kan ju inte sluta när jag börjat babbla.

Sedan kom någon med ett motargument:
Men det är klart du kommer att se det som du vill se. Om du går omkring och tänker på blommor så kommer du att se blommor överallt.

Detta argument sa emot sig självt. Eftersom det är så det hela fungerar. Jag tänker på blommor, då är det det jag ser, och min hjärna kommer att plocka upp alla signs av blommor. Denna argumentation gav mig bara mer adrenalin och jag stod ännu mer för att det jag sa faktist var sant. Och tydligen kunde jag inte ge vika en tum. Å andra sidan kunde denna diskussion pågår i timtal, eftersom båda av oss varken hade rätt eller fel, utan båda faktist menade samma sak.

"Människan är alltings mått".

Så vad kom vi fram till av detta inlägg då?
Jo, att det vi ser och känner inte är ett resultat av vad vi ser på utsidan, utan istället att det vi ser på utsidan är ett resultat av vad du känner och ser på insidan.

Det vi ser är inifrån och ut, inte utifrån och in.