Detta inlägg tillägnar jag tsunamins alla offer

Satt precis och bölade framför teven. De visade en dokumentär om tsunamin 2004 (visst var det då?). Jag mår verkligen dåligt av att tänka på alla människor som förlorade en eller flera familjemedlemmar i vågen. Sedan att se det framför sig (i mitt fall på teve) fick alla känslor att komma ut via mina ögon. Fy fasen vad arg jag blir när jag tänker på varför detta var tvunget att hända? Varför, varför, varför Gud? Ingen annan än han kan väl åstakomma något så stort... Som de sa i dokumentären, vi är ju bara människor, vi har inte mycket att komma med när Guds makt (eller naturens makt för er som vill) kommer in i det hela. 
Sedan är det så orättvist, vissa familjer klarade sig helt oskadda, medans andra människor blev ensamma kvar. Jag menar, hur ska man kunna känna livsglädje när sina tre barn sugs ut i havet?

Jag mår dåligt, och känner ett otroligt stort medlidande till de drabbade familjerna. Och jag var ju inte ens där... Jag blev inte ens direkt drabbad.

Jag hoppas det aldrig kommer att hända igen!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0