Ännu en gång tillbaka från Rhodos. Ännu en gång tillbaka till Sveriges svartmålade väggar. Här sätts man i en liten svart låda och förväntas följa vissa ramar. Sverige är deprimerande. Det är mörkt. Svart.

I mitt psyke är allt förändrat. Det är inget som någon ser, men jag tänker annorlunda. Ser världen annorlunda. Jag förstår mer hur människor fungerar. Varför människor gör som de gör.

Dessa första veckorna i Sverige (efter fem månader utomlands, ska väl tilläggas), är en tid när jag är ensam. Fasten jag inte vill vara det, fasten jag inte ens är det! Jag vet exakt vad jag vill göra så länge jag är i sverige, men jag har ingen aning om hur länge jag kommer att stanna i sverige. Jag vill inte vara i sverige för länge. Det sätter spår i psyket. Man känner sig lite instängd i sverige. Men stannar man för länge blir man en del av det, trots att man försöker undkomma det...

...Och där slutade folk läsa...


Just ja.. det där är jag...