Varför grubbla?
På vägen hem från jobbet inatt råkade jag tyvärr öppna en dörr till det förflutna, och självklart satte detta igång en tankegång av GRUBBLANDE. Trodde jag slutat grubbla och gått vidare. Men vissa saker känns fortfarande ouppklarade. Med tanke på att dessa minnen är ouppklarade, kan jag förstå varför jag lät mig själv släppa in minnerna i tankarna igen.
Ni vet väl hur det är? Man säger till sig själv att vara stark, för inte kan man reda ut saker och ting när det gått så illa. 
Ibland sträcker jag upp mina händer mot skyn och bara hoppas på ett mirakel.
Ett mirakel som aldrig sker... Vart är du när jag behöver dig? Hur mycket av det här ska jag behöva grubbla på, och hur länge? Jag antar att det här är mitt känslomässiga straff, att se dig vara lycklig medans jag själv lever i ett liv av tankar på vad som gick fel.
FUCK IT. Nu ger jag upp grubblandet och går vidare och jag skyller på den deprimerande årstiden . .
ja ibland vill man ha mirakel. fast dem inträffar sällan. alltför sällan. hoppas det kan ordna sig på nåt vis kram biggan
Go förmiddag! Jag hamnar ibland själv i dom där situationerna, att jag öppnar nån stängd dörr, och jäklar vad snabb jag är på att dra igen dom! Gör för ont och anser att det inte finns mer att rota i så jag försöker att glömma! Men det är inte lätt och rätt vad det är så åker dom upp igen! suckar
Tack! :)
Jag vet inte hur man svarar på sina kommentarer, vet du det? Så jag får skriva här istället.
Jo, jag tycker inte alls om engelska, det är jätte tråkigt och jag är ur usel i engelska!
